Myter och fakta om Israel

Print PDF

Följande är hämtat från Israels Vänner, nr 3 år 2007.

Det finns inget folk på jorden, förutom judarna, som i alla tider och i alla möjliga och omöjliga sammanhang varit utsatt för så mycket lögner, beskyllningar, negativ mytbildning och förtalskampanjer. När nu judarna återvänt och återupprättat sitt gamla hemland Israel har allt detta tyvärr inte avmattats – tvärtom. Liksom Hitler hotade det judiska folket med förintelse och gjorde vad han kunde för att verkställa hotet är just nu Israel hotat av utplåning från en annan medlemsstat i FN – Iran. Med (atom)bombastiska uttalanden vid spektakulära jippon utropar Irans president Mahmoud Ahmadinejad gång på gång appeller om Israels utplåning och understryker sina ord med att aktivt och envist bearbeta uran i uppenbart syfte att producera kärnvapen.

Att ett av FN:s medlemsländer hotar ett annat med utplåning skulle ha varit en omöjlighet och bemötts därefter om den hotade hade varit någon annan än Israel. Men tyvärr följer behandlingen av judar och Israel i många sammanhang det antisemitiska spåret och antisemitismen är den enda hållbara bakomliggande förklaringen till allt som mött och möter judarna och Israel.

Antisemitismen

Den ständigt reserverade hållningen och negativa attityden gentemot det judiska folket, och som benämns för antisemitism, är logiskt och vetenskapligt svår att begripa och alla förklaringsmodeller känns otillräckliga. Antisemitismen är djupast grundad på andliga realiteter enl. Bibelns förklaring kan i korthet sammanfattas på följande sätt: Guds svurne fiende och motståndare Djävulen hatar och bekämpar allt som förknippas med Gud och Bibeln – därav hat och förföljelser mot Israel, judarna och levande kristendom. (Se Esters bok och Uppenbarelseboken kap. 12). Jag skulle kunna utveckla och underbygga detta mycket mer men då denna artikel inte i första hand skall handla om antisemitismens grund utan om några konkreta uttryck för den fördjupar jag mig här inte mer i frågan.

Myter och fakta

”Myter och fakta om Israel och Arabvärlden” är titeln på en bok som på svenska utgavs 2003 av Livets Ords förlag i Uppsala och fortfarande finns att köpa. Ursprunget är ett nyhetsbrev startat 1957 i USA där uppkomna myter omkring Israel bemöttes med fakta. Detta har sedan utvecklats vidare och den svenska utgåvan är på över 400 läsvärda sidor där 408 myter behandlas. Nya lögner och myter om Israel och judar uppstår kontinuerligt och därför behövs en likaså kontinuerlig uppdatering av sanningen. Detta kan följas på Internet-hemsidan www.jewishvirtuallibrary.org. En stor del av faktauppgifterna i denna artikel är hämtade från boken.

Landet Palestina

En av de mest omhuldade och i det allmänna medvetandet etablerade är myterna om ett blomstrande Palestina, som judarna erövrade och om ett fritt och självständigt palestinskt folk, som judarna fördrev. Dessa myter tycks överleva i media och politik trots alla fakta som talar i helt annan riktning.

Det har aldrig någonsin funnits någon stat med namnet Palestina. Ordet är en omskrivning av filistéerna och namnet Palestina konstruerades av de romerska ockupanterna ca år 100 e.kr. för att förnedra och förolämpa judarna efter att det sista judiska upproret slagits ned. Det var då Judéen som först kallades Palestina.

Redan ca 1 300 f.kr. blev judarna, enl. Guds löften och anförda av Josua, ägare till hela Kanans land, betydligt större än dagens Israel. Efter judarnas statsbildning har inte området varit format till någon självständig stat förrän 1948, över 3 200 år efter Josua, då Israel återupprättades på en del av det utlovade landets område.

Före FN:s delningsbeslut 1947 ansåg sig inte ”palestinska” araber ha någon separat identitet. När ”First Congress of Muslim-Christian Associations” möttes i Jerusalem i februari 1919 för att välja palestinska representanter till fredskonferensen i Paris, antog man följande resolution:

”Vi betraktar Palestina som en del av det arabiska Syrien, eftersom det aldrig varit skilt från det vid någon tidpunkt. Vi är förbundna med det med nationella, religiösa, språkliga, naturliga, ekonomiska och geografiska band.”

År 1937 sade en lokal arabledare, Auni Bey Abdul-Hadi, till Peelkommisionen, som till slut föreslog en delning av Palestina: ”Något sådant land som Palestina finns inte! Palestina är ett begrepp uppfunnet av sionisterna! Det finns inget Palestina i Bibeln. Vårt land var en del av Syrien i århundraden”.

Högre arabkommisionens representant i FN framförde ett uttalande till Generalförsamlingen i maj 1947: ”Palestina var en del av Syrien och araberna i Palestina var politiskt sett inte oberoende i den meningen att man utgjorde en separat politisk enhet”. Några år därefter sade Ahmed Shuqeiri, senare ordförande i PLO, till Säkerhetsrådet: ”Det är allmänt känt att Palestina inte är något annat än södra Syrien.”

Det palestinska folket

Myter och fakta om Palestina gäller också begreppet ”det palestinska folket”, som egentligen inte är något annat än en teoretisk konstruktion för att kunna sätta större politisk press på judarna. I mars 1971 publicerade den holländska tidningen Trouw en intervju med Zahir Muhsein, ledamot av PLO:s exekutiva kommitté. Här följer ett utdrag av hans märkliga och avslöjande uttalande: ”Det palestinska folket existerar ej. Skapandet av en palestinsk stat är endast ett uttryck för vår kontinuerliga kamp mot staten Israel och för arabisk enighet. I verkligheten finns ingen skillnad mellan jordanier, palestinier, syrier och libaneser. Enbart för politiska och taktiska syften talar vi om existensen av ett palestinskt folk.

Av folkrättsliga skäl kan inte Jordanien, som är en suverän stat med definierade gränser, göra anspråk på Haifa och Jaffa. Palestinierna däremot kan utan tvekan kräva Haifa, Jaffa, Beersheba och Jerusalem. Det ögonblick vi får kontroll över hela Palestina skall vi vänta mindre än en minut att förena Palestina och Jordanien.”

År 1993 gjorde Yasser Arafat ett mycket bestämt och otvetydigt uttalande i samma riktning som Zahir Muhsein. Detta är inget annat än klara bevis för att bakom argumenten för en palestinsk stat ligger den verkliga ambitionen att utplåna Israel. Det verkar som omvärlden varken vill eller kan inse detta. Varför? Finns det någon annan förklaring än antisemitism?

T.o.m. palestina-araberna själva erkände, inför den brittiskamerikanska kommissionen 1946, att deras anspråk på landet går tillbaka till en tid ca 2 000 år efter judarnas statsbildning – d.v.s. på 600-talet e.kr. – i samband med Muhammedanernas erövringar. Även detta jämförelsevis korta anspråk kan betraktas som tvivelaktigt mot bakgrund av det under de senaste 2 000 åren har förekommit massiva invasioner som dödat större delen av områdets befolkning (t.ex. korstågen). Utflyttningar, pest och andra katastrofer har orsakat att hela befolkningen har ersatts många gånger om.

I jämförelse med de grundlösa påståendena om Palestina som land och folk kan nämnas att ingen seriös historiker ifrågasätter judarnas mer än 3 000-åriga anknytning till landet Israel eller det nuvarande judiska folkets släktskap med forntidens hebréer.

Ett blomstrande Palestina

Myten om ett blomstrande land som erövrades av sionistiska invandrare borde vara lätt att avliva men är tyvärr livskraftig. När den sionistiska invandringen inleddes i mindre skala under 1800-talet möttes de nyanlända av allt annat än ett paradis. Mark Twains välkända beskrivning från en resa i Palestina 1867 får illustrera verkligheten. ”…ett öde land vars jord är rik nog, men som fullständigt utlämnats åt ogräset – tysta sorgesamma vidder…här råder en ödslighet som inte ens fantasin kan pryda med prakten hos liv och rörelse…Vi såg inte en enda människa på hela resan…Det fanns knappt ett träd eller buskage någonstans. Till och med olivträdet och kaktusen, den värdelösa jordens trogna vänner, hade nästan övergivit landet.”

Som kontrast till öknens torra herravälde fanns här och var träskområden där malariamyggan var ett livsfarligt hot. Det var dit de kom, alla dessa ofta värnlösa, jagade, diskriminerade, förföljda, och sedermera utmärglade människovrak räddade i sista stund undan Förintelsen på vägen in mot gaskamrarna och krematorieugnarna. Det var och är inget annat än ett Gudomligt under att de lyckades mot alla omöjliga odds. Hur kan någon tro att alla dessa människor inget hellre önskade än frid, ro och fred med de araber som fanns i området?

Landets svåra situation och behov av judiska invandrare erkändes tidigt av många arabiska ledande företrädare med förhoppning att judarnas återvändande till sitt hemland (uttrycket använt av områdets araber) skulle återuppväcka landet och bli grunden till en positiv utveckling.

År 1918 gjorde Sharif Hussein, väktare för Islams heliga platser i Arabien, följande uttalande: ”Landets resurser är fortfarande jungfrulig mark och kommer att utvecklas av de judiska invandrarna. Något av det mest förbluffande som hänt fram tills nu är att palestiniern brukar lämna sitt land, vandra åt alla håll över nationsgränserna. Marken där han var född förmådde inte hålla kvar greppet om honom trots att hans förfäder bott där i över 1000 år. Samtidigt har vi sett hur judar från främmande länder strömmar till Palestina från Ryssland, Tyskland, Österrike, Spanien, Amerika. Grundorsaken kunde inte undgå dem som hade gåvan till djupare förståelse. De visste att landet var ämnat för sina ursprungliga söner (judarna) med alla deras olikheter, ett heligt och älskat hemland. Dessa landsflyktigas återvändande till sitt hemland kommer såväl materiellt som andligt att visa sig vara en experimentskola för deras bröder som står med dem på åkrarna, i fabrikerna, affärerna och i allt som hänger samman med möda och arbete.” (ett starkt och gripande uttalande av en ledande muslim.) Precis som Hussein förutsåg kom Palestinas pånyttfödelse och befolkningstillväxt först efter att judarna återvände i stort antal.

Hussein var ingen udda isolerad röst utan andra muslimska företrädare såg fram emot judarnas återkomst. Vid ungefär samma tid skrev Dawood Barakat, redaktör för arabvärldens största och mest kända organ, den egyptiska dagstidningen Al-Ahram: ”Det är absolut nödvändigt att samförstånd uppnås mellan sionisterna och araberna, för ordkrig kan bara orsaka skada. Sionisterna är nödvändiga för landet. Pengar som de för med sig, deras kunskap och intelligens och den arbetsamhet som karaktäriserar dem kommer utan tvekan att bidra till landets pånyttfödelse.”

Den dag vi får höra något sådant från Hamas och Hizbollah är freden och friden ett faktum och då närmar vi oss uppfyllelsen av den underbara profetian i Jesaja 19:23-25.

Varför har det nu blivit som det blivit? En av förklaringarna är att antisemitismen i Hitlers tappning och anda exporterades av tredje rikets företrädare till arabvärlden. Att slå till mot de jagade judarnas enda tillflykt, det sionistiska/judiska hemlandet, blev en kärnfråga för Förintelsens arkitekter.

Hitlers främste vapendragare och beundrare i arabvärlden blev Jerusalems muslimske stormufti Haj Amin al-Husseini. Han fick bli det främsta redskapet för att förgifta sinnena med antisemitismens ondska och hat över hela Mellanöstern. Detta får judar, araber och f.ö. hela världssamfundet lida för i dag. Situationen förbättrades inte av att Haj Amins biologiske släkting Yasser Arafat också blev stormuftins ideologiske arvtagare. Att den moderna terrorismens gudfader Yasser Arafat, trots alla avslöjanden om korruption och ekonomiskt svindleri, fortfarande åtnjuter ikonstatus är ett märkligt fenomen. Men till detta och andra myter kanske jag återkommer.

Henry Nordin