Sven Reichmann svarar Lars Enarson angående Kunskapens träd

Print PDF

Från Aletheia.

Lars Enarson och jag har hamnat i ett tankeutbyte om torah, vad Gud har tänkt eller inte tänkt när han gav lagen. Just denna fråga är full av förbryllande motsättningar. Gud spred ut Israels folk över hela jorden för att folket inte höll torah. Paulus förbannar två gånger de förkunnare som ville värva nyomvända hedningar till att omskära sig och hålla torah. Jag kan inte svara på allt i Lasses inlaga. Men ett par tankar vill jag få belysa.

Paulus förkunnelse bygger på en rad begrepp som är varandras motsatser – kött och Ande, lag och nåd, träldom och frihet – för att nu nämna några av de viktigaste. Dessa skapar en svartvit bild av den andliga verkligheten, en kontrast som många stött sig på. Men Jesus är ibland lika svartvit.

Den som inte är med mig är emot mig, och den som inte samlar med mig, han skingrar. (Luk 11:23)

Dessa motsatser tycks motsvara de två träden i Lustgården där det ena trädet betydde liv och det andra död. Paulus är ju den som introducerar termen syndafall med tydlig hänsyftning på händelserna i Lustgården. Av de par som jag nyss nämnde ser vi lätt att Ande, nåd och frihet hör ihop. Därför måste kött, lag och träldom också bilda en grupp. Den första gruppen hör ihop med Livets träd den andra med Kunskapens. Detta är nu en av de frågor som samtalet gäller. Hör torah ihop med Kunskapens träd? Ja, varför inte? Allt Gud skapade var gott. Syndafallet uppstod inte genom trädets dålighet utan genom människans olydnad – eller uppror. Oavsett vad den första synden än bestod i så säger den inget om trädet utan bara om människan som gjorde det förbjudna.

Guds avsikt

Gud hade säkert flera avsikter med torah. En av dem redovisas här.

Alltså: liksom en endas fall ledde till fördömelse för alla människor, så har en endas rättfärdighet för alla människor lett till en frikännande dom som leder till liv. Liksom de många stod som syndare på grund av en enda människas olydnad, så skulle också de många stå som rättfärdiga på grund av den endes lydnad. Men dessutom kom lagen in för att fallet skulle bli så mycket större. Men där synden blev större, där överflödade nåden ännu mer, för att, liksom synden fick herravälde genom döden, också nåden skulle få herravälde genom rättfärdigheten, som leder till evigt liv genom Jesus Kristus, vår Herre. (Rom 5:18-21)

Eftersom syndafallet var ett uppror blev människan upprorisk till sitt väsen. Själv förnekar hon oftast denna grundbult i sin natur. Gud gav åt Israel en andra dos av trädets kunskap och inneslöt dessutom denna i ett förbund där folket lovade att lyda. Lydnad skulle leda till välsignelse och olydnad till tuktan eller – i värsta fall – förbannelse. Detta arrangemang skulle särskilt i Israel skapa en djup självkännedom genom att locka fram den upproriskhet som finns hos oss alla. Folket ska dock vid historiens slut – och i enskilda fall dessförinnan – ha fått en vishet och nåd som vi andra saknar.

Hela tiden växer nåden mer än synden och slutet kommer därför att bli att just nåden får regera genom rättfärdigheten till evigt liv. Tanken kommer väl till synes i den lilla liknelse som Jesus berättade hemma hos fariseen Simon.

”Två män stod i skuld hos en penningutlånare. Den ene var skyldig femhundra denarer, den andre femtio. Eftersom de inte kunde betala, efterskänkte han skulden för dem båda. Vilken av dem kommer nu att älska honom mest?” Simon svarade: ”Den som fick mest efterskänkt, skulle jag tro.” Jesus sade: ”Du har rätt.” (Luk 7:41-43)

Den som fått mest förlåtet älskar också mest. Paulus blev beskylld för att vara libertin – en som släpper syndens alla krafter lösa. Du själv, Lars, skriver: ”Den logiska konsekvensen av detta är ju i så fall att vi som kristna ska fortsätta att leva i synd.” Paulus svarar direkt på din kritik som han tycks ha fått höra till leda:

Vad skall vi nu säga? Skall vi fortsätta att synda för att nåden skall bli större? Nej, visst inte! Vi som har dött bort från synden, hur skulle vi kunna fortsätta att leva i den? (Rom 6:1-2)

Varför inte säga: ”Låt oss göra det onda, för att något gott skall komma av det?” Så säger man hånfullt om oss, och så påstår även somliga att vi lär. De skall få den dom som de förtjänar. (Rom 3:8)

Nåden är inte logisk. Principen är därför inte att vi ska synda på högvarv för att desto bättre bli frälsta. Tanken är i stället att Gud som hatar synden likväl tycks använda sig av vår synd för att nå sitt slutresultat. Han tillåter den så till den grad att människan till sist måste erkänna sitt uppror. Under ökenvandringen var det påfallande ofta trubbel. Orden uppror, upproriskhet och hårdnackad nämns ofta i Moseböckerna. Ersättnings­teologin bygger på tanken att hela den judiska historien måste ses som ett fiasko, vilket den naturligtvis inte är. Problemet är bara att vi inte förstår Guds avsikt.

Historiens slut beskriver Paulus så här i en enda mening:

Ty Gud har gjort alla till fångar under olydnaden för att sedan förbarma sig över alla. (Rom 11:32)

Uppror

Du, Lars, skriver så här om detta underliga i människan som gör att frälsningen är nödvändig:

Om jag skulle försöka mig på en definition på kunskapens träd så handlar det om människans oberoende av Gud att själv avgöra vad som är gott och ont, dvs motsatsen till Toran, Guds undervisning och instruktion.

Jag instämmer när det gäller oberoendet (= duktighet) men vill få ställa en fråga. Det du definierar är väl inte trädet självt? Allt som Gud hade skapat var ju gott vid den första veckans slut. Både trädet och torah var och är goda. De kommer ju från samme gode Gud. Men effekten kanske ändå kan bli dålig om de läses eller tas om hand av syndiga människor.

Här tror jag att vi måste påminna oss Paulus ord:

Alltså är lagen helig, och budordet är heligt och rätt och gott. Har då det som är gott dragit döden över mig? Inte alls! Utan synden gjorde det, för att den skulle avslöjas som synd, just genom att dra döden över mig genom det som var gott. Genom budordet skulle synden bli syndig utan gräns. (Rom 7:12-13, Giertz översättning)

Låt oss slå fast att budordet (= torah) alltid är heligt, rätt och gott. Detsamma gäller likaså alltid för Kunskapens träd eftersom båda kommer från Gud. Båda innehåller samma slags kunskap om gott och ont. Hur kunde då ett träd som är gott ge upphov till syndafall, fördärv och död? Det var inte trädet utan synden, alltså människans avsikt, som ställde till det. Människan ville – precis som du själv skriver – bli oberoende av Gud. Hon använde det som var gott för att förverkliga en ond avsikt. Guds goda skapade i henne en önskan. Hon ville själv kunna urskilja vad som är gott för att kunna ta det och behålla det för egen räkning, det vi i dagligt tal kallar egoism.

Människan gjorde uppror, kanske utan att förstå det. Med hjälp av kunskap om gott och ont ville hon (och vill än i dag ”med köttet”) bli ”som Gud” – alltså genom skicklighet göra sig till hans jämlike. Detta är något helt annat än att vara hans avbild. Avbilden är minut för minut beroende av originalet på samma sätt som en skugga eller en spegelbild vilket Guds jämlike inte alls behöver vara. Synden fanns därför redan när Eva lät sig lockas av trädet på samma sätt som synden finns fullt ut när en man ser med begär på sin nästas hustru. Det kunde inte trädet rå för.

Synden sa att kunskapen skulle göra det möjligt för oss att bli erövrare, att kunna ta det goda för oss själva och lämna de onda konsekvenserna av vårt tagande till andra. Kunskapen skulle göra oss till (själv-)rättfärdiga gudar (Guds jämlikar) i våra privata små universa för att vi i vetenskapens namn till och med skulle kunna förneka Guds existens. Vi talar nu inte bara om moralisk kunskap utan om all insikt som kan göra livet behagligt för oss själva på andras bekostnad – miljöns om inte annat. Och vilken kunskap kan till sist inte missbrukas?

Det är alltså en svartvit skillnad mellan rättfärdighet och egenrättfärdighet trots att de vid ytligt betraktande kan se så lika ut. Detta betyder som bekant ändå inte att man fritt kan synda på nåden utan att bli slav under den synd man tillåter sig (1 Kor 6:9-12).

Judisk identitet

Låt mig citera en annan tanke ur din inlaga:

Toran är oupplösligt förknippad med judisk identitet.

Vad jag vet har jag aldrig påstått något annat. Skulle jag ha sagt det tar jag det genast tillbaka. Men jag undrar samtidigt hur vi ska ställa oss till det så kallade apostlamötet (Apg 15). Vilket beslut kom Anden och apostlarna egentligen fram till? För hedningarnas räkning tycks det först vara helt klart. Av torahns bud återstod för dem ett förbud mot otukt och tre matregler: förbud mot blodmat, mot hedniskt offerkött och mot köttet av kvävda djur (som har blodet kvar). Betyder det att hedningar fritt kan få mörda eller vittna falskt? Om vi svarar nej på den frågan (vilket jag tror att alla gör) är vi då inte tillbaka på ruta ett? Vad gäller då till sist för oss hednakristna? När många i dag söker sina hebreiska rötter tror jag att det är denna underlighet som man vill komma till rätta med genom att åter aktualisera torah för kristna hedningar trots att man inte vet vilka bud man ska ivra för och vad man kan gå förbi.

Men vad beslutades då för judar? Ingenting, så långt jag kan förstå. Allt förblev vid det som hade förelagts folket vid Sinai. Något annat var inte tänkbart. Torah stod kvar som förut – för judar.

Nu säger de som jag kallar rotsökare att vi hedningar ska leva efter torah eftersom Jesus och Paulus gjorde det och därför att man höll strängt på torah i församlingen i Jerusalem. Ja, konstigt vore väl annars – de var ju judar allihopa. Om man beslutade något vid apostlamötet så var det att hedningar inte är judar – eller hebreer om det ordet föredras. Det man till sist kom fram till var att den fullständiga torah bara gäller för judar, för Abrahams köttsliga ättlingar. Eller för att använda din formulering:

Vi ser här att hedningar som kommit till tro på Israels Messias inte har samma kallelse som det judiska folket när det gäller Toran.

Bättre kan det inte sägas. Vi är helt överens. Men varför har då det utvalda folket blivit kallat till en lydnad som inte gäller på samma sätt för oss andra?

Varför torah?

Låt oss då se på en andra funktion som torah kan ha med Israel. Vi försöker sätta oss i Guds ställe. Vi bestämmer oss för att bygga upp mänsklighetens historia genom att välja ut ett litet folk som redskap. När alla får veta att detta folk är utvalt av Gud kommer en massa saker att hända i det egna folket och ytterligare mycket kommer att ske i gränsytan mellan det utvalda folket och de övriga. Världens historia stämmer väl med denna sammanfattning.

Men vi måste se till så att detta lilla, utvalda folk inte försvinner. Det kan skingras och ingå äktenskap med alla andra folk och mista sin identitet som utvalt. Vi ingår därför ett förbund med folket och ger det en lag som förbjuder ”utrikes” äktenskap. Folket får vidare förbinda sig att inte umgås med hedningar och inte äta deras mat. Det där sista är extra effektivt. Vi bjöd en gång en rabbin på middag, så jag vet.

Ersättningsteologer påstår att Israel har spelat ut sin roll i historien. Enligt dem skulle Israel nämligen bara vara ett folk som Jesus skulle födas och dö i. Deras roll är alltså förbi och nu är det vi som lever efter Anden – säger de.

Naturligtvis är det alldeles tvärtom. Det räcker att bara nämna ordet Harmageddon för att alla ska kunna förstå att folkets största historiska roll ligger framför oss och inte bakom. Mycket som i dag är dunkelt hör ihop med att Gud har många överraskningar beredda inför slutuppgörelsen

Paulus skrev i förtvivlan och ursinne till galaterna för att hindra dem att göra sig till judar. För Israels folk kan ju upphöra att vara ett särskilt och utvalt folk på två sätt

1. genom att judar får gifta sig fritt med alla andra folk (= assimilering)
2. genom att kristna ur alla andra folk automatiskt tas in i förbundet från Sinai

Denna fråga kommer jag att försöka belysa senare i den artikelserie som jag håller på med i ”Shalom över Israel”

Det ska till sist bli en hjord och en herde. Frälsningen kommer från judarna.

Sven Reichmann